Text och bild: Ida Palm Ekspong

---

I en yrkesfiskares båt och båthus fick en stockholmare som är uppväxt skild från jakt och fiske (alltså jag) möta en främmande verklighet. Hala och sprattlande fiskar skulle inte bara hanteras, de skulle få sprattla sin sista gång i mina händer.

För några veckor sedan följde jag med yrkesfiskaren Mats Eriksson ut på en båttur. Det var i jakten efter svar på frågan: Varför äter man inte mer gädda i Sverige? När man skriver reportage ska man vara som en fluga på väggen, det återupprepas i alla mötesrum och genom hela journalistutbildningen. Min plan var att sitta i ett hörn av båten och anteckna när Mats och hans kollegor drar upp fisken. Istället hamnar jag klädd i gummi från topp till tå i mitten av båten för att sortera fisken.

Allt är nästan som vanligt för Mats Eriksson, det är alltid två personer i båten när de fiskar. Men när en journalist ska med, slipper hans anställda följa med på fisketuren (som berättar att de glada att slippa). Vittjandet av fisk innehåller många moment som jag måste hjälpa till med – jag är allt annat än en fluga på väggen. Jag är obetald arbetskraft – inte för att min insats förtjänar någon kompensation.

Mats håvar upp fisken som ska ner i kärlet där jag sorterar gös, abborre och gädda.

– Det är viktigt att vara snabb så att fiskarna överlever, säger Mats.

Men jag är långsam, eftersom ålarna gör det svårt för mig att ens hitta de andra fiskarna. Snart inser jag att jag måste slänga ut ålen ur båten. Den är hal och sprattlar ännu intensivare när jag tar upp den i min hand – vilket jag inte trodde var möjligt. Den krånglar sig ur mitt grepp och landar i båten. Mats störtdyker ner på bårgolvet och kryper mot ålen. Jag står som fastfryst, att röra ålen var nog med KBT för min ormrädsla.

– Jag måste fånga den innan den åker ner i hytten, säger han och slänger ut ålen ur båten.

Väl tillbaka från fisketuren var det fikapaus. Min kaffedoftande utandning skvallrade om att jag trodde att det värsta var över, det var det inte. Mats åt en skinkmacka medan jag åt en ostmacka, eftersom jag sedan tonåren varit vegetarian i omgångar. Man kalla mig för flexitarian – eller stockholmsvegetarian.

Tillbaka i båthuset står lådorna fyllda med fisk och väntar. Än guppar vattnet i lådorna, eftersom fiskarna fortfarande är vid liv. Mats tar upp en gös, lägger dess huvud mot lådans kant, greppar ett järnrör och slår det mot fiskens huvud.

– Så ska du göra, säger han och slänger fisken i en ny låda, där den senare ska vägas.

En snabb titt på mitt ansikte får honom att ställa följdfrågan:

– Eller är det för brutalt?

Jag hinner tänka mycket under det korta ögonblick som det tog för mig att svara. Jag tänkte på att jag aldrig går förbi kött- och fiskdisken i affären, eftersom min basmat består av baljväxter. Sen tänker jag på gösen som min pappa lagade sist jag hälsade på, den var utsökt. Om jag kan äta ett djur, måste jag då vara beredd att döda det? Jag är beredd att tycka det och bestämmer mig för att jag aldrig göra ett reportage om jägare.

– Nej det går bra! utbrister jag.

Min hand greppar fiskens stjärt och lägger huvudet på kanten. Fisken stelnar till när järnröret når dess huvud, då vet man att fisken dött enligt Mats. Parallellt med fiskens sista sprattel går en rysning längs min ryggrad. Jag tar upp nästa fisk och jag bankar på i några timmar till.